Hur mår du?

nathalieauren kronika

Hur många gånger har vi inte fått den frågan och automatiskt svarat “bara bra tack“? Hur många gånger har vi inte fått samma fråga och innerst inne velat berätta hur det ligger till på riktigt, men känt på oss att den som frågat inte egentligen vill veta? Och hur många gånger har vi inte själva frågat och inte väntat oss att få något annat svar än just det, bara bra tack?

Varför gör vi så? Det hör liksom till att fråga hur läget är, att vara artig och intresserad. Men sedan när vi väl frågat vill vi varken höra det ärliga svaret, eller berätta hur vi på riktigt mår. Det blir för personligt, för nära. Rädslan för att visa sig sårbar och blotta sina brister gör sig så väl påmind. Istället lägger vi på den där masken, det där leendet, och stänger in det som finns där under. Vi tar det sen, en annan gång, inte nu.


Jag har alltid varit expert på att klistra på en mask och låtsas att allting är bra. Jo tack, jag mår fint. När jag egentligen har mått allt annat än bra, och på grund av fasaden bara mått ännu sämre. I dag har jag tack och lov blivit bättre på att ta bort masken, men fortfarande svarar jag oftast att allting är bra av ren vana. Det finns liksom inprogrammerat i min hjärna att jag ska svara att allt är bara bra tack. Samma sak gäller egentligen också när jag mår riktigt riktigt bra, ibland kan också det vara svårt att visa fullt ut. Och allt detta är jag så förfärligt trött på. För det gynnar ju ingen, allra minst mig själv. 


Det är klart att man inte visa och berättar vad som helst åt vem som helst. Ibland orkar man inte gå in på detaljer. Och ibland ska man inte gå in på detaljer. Ibland behöver man bara få säga att allting är bara bra. Om en ytlig bekant frågar hur läget är är det kanske det allra lättaste att svara jo tack det är helt okej. Men att trots det faktiskt själv reflektera över hur det faktiskt ligger till, och inte hurtigt svara att jo allting är helt underbart, om det egentligen är det motsatta. Det blir inte lättare, eller på något sätt bättre, av att hålla fasaden uppe. Inte i längden, och inte heller i stunden. Och att också våga stråla och visa att nu, nu känner jag mig så otroligt nöjd med livet, det är minst lika viktigt. 

 
Vad skulle hända om vi vore mera öppna? Vad skulle hända med oss om vi vågade släppa den där masken? Vad skulle hända om vi faktiskt såg varandra och på riktigt ville veta hur den vi möter mår? Jag vet att åtminstone jag blir så mycket lättare kring hjärtat om jag vågar säga precis hur det är. Det släpper, det blir lättare att andas. Att våga visa mig sårbar kan vara något av det mest skrämmande och mest frigörande på samma gång. Och att känna att någon faktiskt vill veta hur jag mår, där innerst inne, det är något av det finaste som finns. 


Vad skulle det betyda för dig att faktiskt känna efter hur du mår nästa gång när någon frågar? Och vad skulle hända om du sedan svarade precis som det är?  

 

Text: Nathalie Aurén 
Blogg: Flow Kitchen