Att jaga hopp i hopplöst land

IMG 20190220 144603 02 2

"Jag tänker att det är livsviktigt med hopp just nu, för att vi ska orka kämpa och bygga om den farkost vi reser med – medan vi reser. Annars kommer vi aldrig fram till en friskare värld. Så vänder det. Jag tar en tupplur och ett lass kolhydrater, och insiktens svala klarhet sköljer över mig".

När vår blir sommar känner jag plötsligt en enorm olust till min kritiska sida. Hela året – hela livet? – har jag gått runt med en analytisk blick på omvärlden. Jag har sett mönster, slagit handen för pannan och suckat över mänsklighetens fåfänga och egoism.

Men när den plötsliga sommarvärmen gör det tungt att gå gatan fram kommer också en mental trötthet över mig. Jag vill inte vara den som står vid sidan av och skriver texter som ger dåligt samvete.

I stället vill jag skriva om hopp! Om positiva trender i samhället som ger framtidstro. Några veckor innan den här krönikan publiceras börjar jag spana efter tecken på att godheten ändå håller på att segra. Men det är lätt att se hotbilder, svårt att vara optimist.

Trots att jag har radarn inställd på hopp ser jag mest hopplöshet. Från Grönland sprids ett oroande foto av slädhundar som i strålande solsken drar en släde över en vattentäckt isvidd. Vattnet når hundarna upp till knävecken. Grönlands stora ismassor har smält exceptionellt mycket försommaren 2019 och dagen innan bilden togs visade kvicksilvret 22 °C varmare än normalt.

I Brasilien avverkas regnskog i en hisnande takt,  två fotbollsplaner i minuten genom hela maj månad. I USA kan Donald Trump visa på en stabil ekonomi och har därmed goda chanser att bli omvald om 17 månader. I Europa har vi vant oss med högerpopulistiska partier vid makten. På många håll har kvinnor fått se tidigare erhållna rättigheter tas ifrån dem. Indien och Pakistan fortsätter ha en lättantändlig relation, vilket aldrig är kul men allra minst när båda parter sitter på kärnvapen. 

Men det som bränner till mest i mig är att en grupp kvinnor och män i Storbritannien har gått in för en så kallad ”BirthStrike”. De vägrar föda barn till en värld som är på väg mot en klimatkatastrof och vill genom strejken få beslutsfattare att reagera på krisen. Hur kommer världen att se ut när de barn som föds idag blir vuxna? Kommer det att finnas mat åt alla? Trygga platser att bo på? Ingen vet, men framtidsoron har kanske aldrig varit så välgrundad som den är nu.

Var finns hoppet? En människa som tror att situationen kan bli bättre kan klara nästan vad som helst. I sommar läser jag Vilhelm Mobergs utvandrarserie, om de första bönderna som emigrerade från Sverige till USA på 1850-talet. De visste så lite om landet de åkte till, ändå fanns det en gnutta hopp om att tillvaron där långt borta skulle bli bättre än i hungersnödens Småland. Resan över Atlanten på ett skruttigt segelfartyg är fruktansvärd. Stormarna pinar fartyget och ingen vet hur länge resan ska ta (tio veckor visar det sig). Mögel skrapas från bröd och härsket fläsk steks, någon kommer på att hälla ättika i det unkna dricksvattnet. Det glesnar på sovdäcket. Barn och vuxna dör och kastas överbord. Så himla kärvt, ändå pinar de fram.

Jag tänker att det är livsviktigt med hopp just nu, för att vi ska orka kämpa och bygga om den farkost vi reser med – medan vi reser. Annars kommer vi aldrig fram till en friskare värld.

Försommar blir till riktig sommar och jag lägger autosvar på mejlen och tar semester. Snart måste krönikan skrivas och jag har fortfarande inget hoppfullt att berätta. Jag packar min ryggsäck för tågluff och känner mig utmattad. Vad är det för en hopplös värld vi lever i?

Så vänder det. Jag tar "a nap and a snack", en tupplur och ett lass kolhydrater, och insiktens svala klarhet sköljer över mig. 

Vad har min kritiska blick egentligen handlat om? Jo, att förstå problemens mekanismer, för att också kunna se vilka lösningar som är trovärdiga.

Visst, naturen kan stå chanslös mot att två fotbollsplaner regnskog avverkas i minuten, men samtidigt pågår även detta: i Tanzania planteras enorma mängder träd. Människor som tidigare sett flyg som enda semesterlösningen upptäcker det vilsamma i att resa med tåg. Stora evenemang ställer om till hållbarare lösningar i fråga om mat, transport och prylar. Allt fler flickor går i skola. Trumps tid vid makten har väckt en motrörelse som fått även "vanliga människor" att utöva politisk aktivism. Finska livsmedelsföretag som länge sålt enbart mjölk- och köttprodukter har snabbt växlat om till att även erbjuda en stor bredd veganska produkter. Slovakien valde nyligen den unga miljöaktivisten Zuzana Čaputová till president, den första kvinnan på posten. Hon kallas Slovakiens Erin Brockovich eftersom hon efter tio års kamp lyckades stänga en avfallsplats som förgiftade marken, vattnet och luften. Hon har lovat jobba för att minska den utbredda korruptionen i landet. Över hela jorden jobbar icke-statliga organisationer för att förbättra utsatta människors livsvillkor, ofta med en självklar klimatmedvetenhet i sina strategier. 

Världen blir sämre, men den blir också bättre.

Några dagar in i tågluffen stiger jag och min kompis ombord Glaciärexpressen, en åtta timmars tågresa som tar oss genom de schweiziska alperna. Vi ser snöklädda bergstoppar, frodiga ängar och långhåriga bergsgetter. Tjocka isflak täcker slätterna, turkosa bäckar rusar fram. 

Vi åker förbi den stora glaciären Aletsch som hör till UNESCO:s världsarv. På 1600-talet var människorna som bodde nära glaciären oroliga för att den växande ismassan skulle lägga de omkringliggande byarna under sig. Invånarna var fromma katoliker och bestämde sig för att avsätta en dag varje år till bön för att glaciären skulle krympa. Bönen har fortsatt varje år sedan dess, men 2009 bestämde byborna att ändra på böneämnet till det motsatta. Nu ber de för att glaciären ska sluta krympa och börja växa igen. Bergsbor drabbas hårdare av klimatförändringarna än oss som bor lägre ner.

Det kan verka som missriktad energi att be för de stora världsproblemen, men den som har ett aktivt böneliv vet: att be handlar inte om att utlokalisera ansvaret till en högre makt utan om att låta den högre makten forma en själv. Tanke och handling går hand i hand. Om vi inte gör en kritisk analys av problemen, kommer vi inte heller att se på vilka sätt vi behöver bygga om vårt fartyg. Ande och kropp, kritik och hopp.

Hallå där samtiden!
Liisa Mendelin är teolog och journalist bosatt i Stockholm, hemma från Maxmo. I den här krönikan analyserar hon fenomen i vår tid just nu. Krönikan tar nu ett sommaruppehåll.