Därför är resebilder på Tinder en turn-off

IMG 20190220 144603 02 01

"Medan barbröstade män på vita sandstränder passerar min mobilskärm försöker jag känna in: vad är det vi vill berätta med dessa resebilder? Jag har testat att kolla om det är liknande visuella berättelse som kvinnor tar till på Tinder, och det är det, med den variationen att det är små yogakläder och snyggare filter som gäller."

”Vad sägs om en spontankaffe innan vi åker och upptäcker Vietnam?” 

Orden är skrivna av en man jag precis matchat med på Tinder. Det var inte den raden i profilen som fick mig att svepa höger, utan snarare trädgårdsintresset och den röd-vit-randiga t-skjortan han har på sin bild. Men nu har vi båda svept höger på varandra och en match har uppstått, så jag läser profiltexten en gång till och funderar om det är mödan värt att inleda en konversation. Hans erbjudande om spontankaffe och en synbart lika spontan långresa matchar inte helt med den korta raden i min egen profiltext: ”Undviker flyg.”

På basen av mängden män på Tinder som anger resor som stort intresse i livet, tror jag att mina två klimatsmarta ord har kostat mig en hel del matchningar. Hur kul är det med en tjej som är teolog och undviker att flyga? Var finns äventyret liksom?

Och det är väl just äventyr mannen i röd-vit-randig t-skjorta vill kommunicera med sin öppna fråga till praktiskt taget vilken singelkvinna som helst. Ska vi vara lite vilda och galna tillsammans?

Medan barbröstade män på vita sandstränder passerar min mobilskärm försöker jag känna in: vad är det vi vill berätta med dessa resebilder? Jag har testat att kolla om det är liknande visuella berättelse som kvinnor tar till på Tinder, och det är det, med den variationen att det är små yogakläder och snyggare filter som gäller. Vad säger ett intresse för resor egentligen om en människa? Jag tycker själv om att resa och vill väl tro att det handlar om nyfikenhet för andra kulturer, en effektiv paus från jobbet, nya tankar och dofter, smaker, ljud. Men mitt resande berättar ju också något annat: att jag har råd, både ekonomiskt och juridiskt eftersom mitt finska pass öppnar dörrar till i stort sett hela världen.

När jag famlar runt i samtiden brukar jag tänka på mina äldre släktingar. Några av dem tyckte om att resa, och det skimrar om dem: morfars syster, den världsvana journalisten som alltid packade sidenskjortor i väskan, och mormor som drog iväg på gymnastikresor till Tyskland. Resorna gav en lyster som skilde dem från de vanliga släktingarna som inte reste. Men idag när var och varannan nordbo varit till både Thailand och Kenya känns det som att glansen mattats av. Så du har rest till lika många länder som du är gammal? Ställ dig i raden.

Tänk om det ständiga resandet i dag också handlar om något mörkare inom oss? En rastlöshet, en olust inför vardagen, en otålig ”vill ha sommar nu!”-känsla. 


I Maria Österåkers och fotografen Patricia Rodas bok Kvinnor och kakor längs Kyro älv (2011) delar äldre kvinnor med sig av sina insikter om livet. Påfallande många av dem har levt största delen av sina liv på en ganska liten radie, i byar längs Kyro älv i Österbotten. Gunvor, 82 år, berättar att hon som ung hade tänkt åka till Amerika, men det blev inte av förrän hon var pensionär. Visst var det fint och mäktigt där, säger hon men konstaterar lugnt att ”det bästa som hänt mig var att jag kom mig till Voitby.” På samma linje är 75-åriga Astrid som bestämt säger ”Mig kan de inte tvinga iväg på nån resa.” Hon fyller i stället sitt liv i Staversby med cykelturer, skidtävlingar och kaffe. Jag blir lite avundsjuk när jag ser henne ligga på kökssoffan och fylla i korsord.

Kvinnorna i boken har full koll på de små förändringarna i sin omgivning, på hur älven skiftar efter årstiderna men också med åren. De är grundade på ett sätt som jag inte ser skymten av när jag sveper fram på Tinder. 

Hur kul är det egentligen att resa med någon man inte känner, funderar jag medan jag på grund av jobbet tar båten av och an mellan Stockholm och Helsingfors, om och om igen. Att resa är ändå väldigt intimt, en aktivitet som tvingar en att hela tiden kommunicera sina behov, och att känna in den andras sinne. Att umgås med en helt ny person 24/7 i ett fjärran land – vill man verkligen det? Jag bestämmer mig för att jag inte vill det, eftersom jag känner noll attraktion inför alla dessa män som chillar i infinity pools i solnedgångar. De känns bara som ängsliga kopior av varandra.


Men om resebilder på Tinder är en turn-off – vad annat kan man flasha med? Ja, kanske stabilitet. Allra mest letar jag efter detta: en person som vågar stanna kvar när mörkret sänker sig över Norden. Någon som hittar strategier att klara av tristess och jobbiga känslor, som vårdar sina vänskapsrelationer och ser skönhet och skoj i vardagliga ting. Någon som kan tycka att en spårvagnsresa med mig är äventyr nog.