Jag med, och du med

Facebookflödet svämmar över av “Me too”-inlägg. Dessa ord publiceras för att uppmärksamma hur förekommande sexuella trakasserier är — “me too” syftar på att “jag med [har blivit sexuellt antastad]”. Idén med kampanjen är att genom metoden många bäckar små ge människor en uppfattning om problemets vida omfattning. Och visst blev det en stor å. Flodvågen är här nu.

 

Facebookflödet svämmar över av “Me too”-inlägg. Dessa ord publiceras för att uppmärksamma hur förekommande sexuella trakasserier är — “me too” syftar på att “jag med [har blivit sexuellt antastad]”. Idén med kampanjen är att genom metoden många bäckar små ge människor en uppfattning om problemets vida omfattning. Och visst blev det en stor å. Flodvågen är här nu.

Det är för det mesta lätt att tro att sexuella trakasserier endast begås av två stereotyper — snuskgubben i den mörka gränden eller storpampen i det mäktiga kontoret. Den ena som inte tror att någonting kostar, den andra som tror att allt går att köpa. Så är det förstås inte, och denna kampanj

illustrerar detta tydligt.

För lika som de som blivit antastade är någons syster, mamma eller dotter, så är förstås även den som antastat alltid någons bror, pappa eller son.

Detta innebär naturligtvis inte att alla män trakasserar, inte heller att inga män blivit trakasserade, varken av kvinnor eller andra män. Vad kampanjen vill belysa är snarare: Alla kvinnor.

När de många anklagelserna mot filmproducenten Harvey Weinstein häromveckan dök upp så kunde vi se andra oroväckande tendenser även omkring och bakom maktmissbruken och övergreppen. Personer som då, stärkta av andras mod, kände sig trygga nog att berätta om sina otäcka erfarenheter med Weinstein kunde plötsligt ställas till svars för att inte sagt något tidigare. “Du är lika dålig som han är”, såg jag en man skriva åt en ung skådespelare när hon medgett att hon utav rädsla blivit manipulerad till att inte avslöja hans sexuella övertramp.

Andra personer bekräftade att de “hört rykten”, ibland under flera års tid. Flera decennier, till och med. Alla dessa år och dar av offer och rykten och framför allt alla dessa år och dar av tysta män. För många av de tysta åskådarna var just män. De tysta kvinnorna tenderar istället ha varit offer, en helt annan situation att befinna sig i. Ångrar inte männen att de inte sa något tidigare? Skulle inte du? Skulle inte

jag?

Frågan om hur vi ska gå vidare flyter upp till ytan, nu när vi sett hur många “jag med” som lever mitt bland oss. Vad jag skulle vilja se är en fortsättning på kampanjen, allra helst främst utanför Facebook och andra sociala medie-kanaler. Ute i alla delar av samhället, från mörka gränder till mäktiga kontor, där var den verkligen behövs.

Istället för att i den placera uppgiften på offret, att göra det till en utsatt persons indirekta skyldighet att vara modig, så skulle det denna gång vara de personer som endera nu eller tidigare beslutit att inte längre stödja trakasserier ens i misstag som håller igång den nya kampanjen. Killar som ifrågasätter

varför kompisen pratar nedsättande om ragget från helgen. Män som harklar sig och säger stopp när kaffepaussnacket kretsar kring den kvinnliga kollegans kurvor. Pappor som uppfostrar sina söner till att respektera andras kroppar, viljor och integritet. Förstås gäller det samma för kvinnor.

Me too, jag med, och enligt statistiken du med, har varit med om oinbjudna händer och kommentarer och tungor och frågor och fingrar och förslag och lemmar.

Dags att besluta “Me neither”, i betydelsen att inte jag heller kommer vara tyst.

Kommer du?