Sunda, förnuftiga bönder

Jag läste en gång om en undersökning där människor av diverse ursprung ställdes frågan hur det är att vara av deras hudfärg. Det gemensamma för alla rasifierade som tillfrågades var att de hade tankar om det. Gemensamt för alla vita var att de ungefär svarade “Tja, man tänker inte på det”.

Röda Korsets kampanjvecka mot rasism lider mot sitt slut och jag tänker på privilegium. Jag läste en gång om en undersökning där människor av diverse ursprung ställdes frågan hur det är att vara av deras hudfärg. Det gemensamma för alla rasifierade som tillfrågades var att de hade tankar om det. Gemensamt för alla vita var att de ungefär svarade “Tja, man tänker inte på det”.

Jag känner igen mig i det. Min hudfärg har aldrig fått mig att känna mig otrygg, ringaktad eller malträterad. Den ställer aldrig till med problem. Gör sig aldrig påmind.

I Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah diskuteras det vita privilegiet i form av ett test med ja-och-nej-frågor. När du ansöker om ett banklån, oroar du dig för att du kommer att ses som ekonomiskt opålitlig på grund av din etnicitet? Om du svär eller klär dig sjabbigt, kommer folk att resonera att detta beror på den dåliga moralen tillhörande din etnicitet? Och så vidare.

Vi tänker inte på det för att vi inte måste tänka på det. Vår ljusa hy är inget som definierar varken oss själva eller alla andra med samma hudnyans. Med tanke på detta uppenbara privilegium och omöjliga personliga erfarenhet i att utsättas för strukturell rasism, är det pinsamt att vi så ofta självutnämner oss till experter på vad som inte är rasism. Vi tycks uppröras då någon pekar ut rasism, och inte på grund av den utan utav att den utpekas. Rasismen finns inte, menar vi, det anses bara vara “sunt bondförnuft” att se skillnad på folk och folk. Men vår historia med “sunt bondförnuft” är dessvärre ganska rasistisk och alla-över-en-kam-dragande.

Adichie sätter fingret på denna tendens när hon i Americanah, genom rollfiguren Ifumele, berättar att rasism existerar medan alla rasister tycks vara spårlöst försvunna.

“Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt.”

Sunda, förnuftiga bönder alltså. Helt vanligt folk. Vanliga folkvettiga människor som bara inte begriper, eller bryr sig i, att rasism kan finnas även där de inte själva ser den — eftersom deras egna privilegium gör det svårt för dem att känna igen den och sätta sig in i den. Adichie spekulerar även i att omdöpa rasism till rasofobiskt syndrom så att den kan indelas i grupperna lindrig, medium och akut. Men rasism är alltid rasism. Den lindriga bistår befästandet av den akuta. Rasism är ett ogräs som tillåts frodas om den inte bekämpas.

Så när ni stöter på en person som uttrycker sig rasistiskt, säg ifrån. När ni stöter på en person som tycker att du eller någon annan uttryckt sig rasistiskt, och er insinktiva impuls är att blåneka detta, tänk efter. Är ni faktiskt experter på ämnet? Har ni den insikten och kunskapen eller kan någon ha uttalat sig förhastat? Kan ert “sunda bondförnuft”, d.v.s. en långtida tradition av skiljande på folk och att dra en part över en och samma kam, kanske inte vara så vidare sunt eller förnuftigt trots allt? Kolla ert privilegium. Dra igång egna personliga kampanjveckor mot rasism, alla femtiotvå av dem i året. De allra sundaste och förnuftigaste bönderna förstår nämligen att bekämpa ogräs redan innan det spricker upp.