Vad skulle en gubbe göra?

"Gubbar tycks inte fundera på om alla rum eventuellt inte är deras att fylla upp, alla ämnen inte deras att uttala sig om, all tid inte deras att synas och höras under. De verkar bege sig ut i världen med en självklar vetskap om att de har rätt till den del av världen som de råkar ta upp — var som helst, när som helst."

Emellanåt iakttar jag en viss grupp personer som rör sig med en slags självsäkerhet i världen som jag inte ser hos många andra. Detta kan röra upp splittrade känslor inom mig. Till viss mån irritation, som när dessa individer bakom mig i kassakön är så upptagna med att själva existera att de inte ägnar en nanosekunds tanke åt min personliga sfär, för att ge ett exempel. 

Sidospår åsido. Denna krönika ska handla om när jag beskådar gruppen med avund. 

 

Inom gruppen finns en stark överrepresentation av män som passerat 50-strecket, så låt oss kalla gruppen gubbar. Det betyder inte att alla är förtjusande gamla och grå, men förmodligen att de levt tillräckligt länge för att vara mycket, ibland överdrivet, bekväma med sig själva. Gubbar tycks inte fundera på om alla rum eventuellt inte är deras att fylla upp, alla ämnen inte deras att uttala sig om, all tid inte deras att synas och höras under. De verkar bege sig ut i världen med en självklar vetskap om att de har rätt till den del av världen som de råkar ta upp — var som helst, när som helst. 

Som feminist kan jag tycka att det här är beklagligt bara för den saken att då blir det så svårt för någon annan att rymmas, höras och synas. Men för gubbarna själva måste det förstås kännas härligt, om de alls är medvetna om hur härligt de har det. 

 

Hur som helst, gubbar lindar inte sina åsikter i förminskande ord så som “ganska”, “lite” och “aningen”. De säger inte “jag tycker att det känns som att”, men “det är så att”. De ber inte om ursäkt för sina synpunkter innan de har gett dem. Sällan efteråt heller. De försöker inte berättiga att de finns genom att förmedla foglig ödmjukhet eller sympatisk underlägsenhet. De slår inte knut på sig själva för att vara alla till lags. Gubbar bara kör. 

Att gubbar vågar sådant hänger rimligtvis ihop med att de inte anser sig ha samma skäl att vara lika försiktiga som så många gummor, kvinnor, tjejer, flickor är. Inte samma rädsla för att bli bedömda och betygsatta för sina utseenden, ageranden och uttalanden. Inte samma risk att i sin ensamhet, stupfullhet eller annan sårbarhet, bli överfallna, våldtagna eller mördade. Inte samma uppfostran till att lämna utrymme, visa hänsyn och be snällt. Inte samma grund, helt enkelt. 

 

Klart jag blir avundsjuk. Jag vill så gärna också våga ta för mig, stå på mig och peka med hela handen. 

Men att göra så känns för det mesta fullkomligt onaturligt för mig. För att över huvud taget få ett minsta hum om hur ett steg i en sådan riktning ska tas så måste jag ställa mig frågan “Vad skulle en gubbe göra?”. 

 

Gummor, kvinnor, tjejer, flickor — när ni känner er osäkra, i underläge eller åsidosatta, så vill jag att ni tänker på detta. Ta ett djupt andetag och svara på frågan. Ni vet vad en gubbe skulle göra. 

Vad jag gör är att ta ett kliv ut i världen. Oftast ett litet kliv, men likväl ett som låtsas att var jag än ställer min fot, där är jordens mittpunkt. Att det jag har att erbjuda motsvarar hundra ton i vikt. Att jag besitter en gubbes existentiella självklarhet. Klart jag gör. 

 

Jag vet inte om någon som läser detta identifierar som en sådan gubbe som här beskrivits, men ifall om, så vill jag tacka dig. Trots att du läst detta så slösar du knappast mycket tid eller energi på att reflektera över hur du uppfattats. Du anser oavsett inte att det i så fall vore någon annans än mitt problem — verkligen inte ditt i alla fall — och det är precis det som gör dig så inspirerande.

Bakom varje försigtagande feminist står en självsäker gubbe. Tack.