Våldtäkts­oturen

Om vi använder begrepp som “att ha tur” för att beskriva situationer där någon utsatts för sexuella intrång men utan att bli våldtagen, så innebär det i förlängningen att vi klassar det som “att ha otur” att bli våldtagen. Som att det är jämförbart med att stiga på en spik.

En kväll går jag hem från min kompis och på byvägen möter jag en man. Jag ser honom när jag ska vända av från cykelvägen, han står där skuggorna börjar utanför vägbelysningens sken. Det är egentligen inget konstigt med det, det är precis invid riksåttan och det händer att människor väntar på andra människor där. Jag hälsar när jag kommer närmare, för så gör vi i min hemby när vi möts på de ringlande grusvägarna, oberoende av ifall vi känner varandra eller inte. Han säger också hej och i halvmörkret kan jag bara urskilja diffusa egenskaper hos honom. Han är inte särskilt lång, lite trind, har lockigt blont hår under en keps, är i 40-års-åldern. Han är obekant för mig.

Jag är 14 år ung och den här vuxna mannen frågar av mig om jag vill knulla.

Jag förstår ingenting, jag tänker att jag kan inte ha uppfattat det där rätt. Jag skrattar nästan till, jag måste ha hört så fel. Men då märker jag att han har sina byxor uppknäppta och sin hand runt sin penis. Mitt harmlöst vänliga ute-i-byn-hälsningsleende tycks på något vis rinna från mitt ansikte och jag väser “Äckel”. Jag tänker att jag får absolut inte gripas av panik. Jag får inte under några omständigheter visa mig svag. Jag är fullkomligt övertygad om att det definitivt sämsta jag kan göra nu är att springa. Om jag flyr, då attackerar han, som ett rovdjur. Så jag går vidare i bestämd men ojäktad takt. Tittar inte bakåt. Är tryggt hemma efter ett par hundra meter. Ser honom aldrig igen.

Det hade kunnat gå helt annorlunda.

Varje gång jag berättat den där historien åt någon så har jag avslutat med “jag hade tur”. Jag blev inte påtafsad den gången där ute i den tysta dunkla ensamheten, jag blev inte våldtagen tvåhundra meter men en evighet ifrån mamma och pappa. Jag råkade inte ut för något som knäckte mig och lämnade mig i spillror. Jag fick inga bestående men av det som hände eller inte hände men som skulle ha kunnat hända. Jag bär inte på något trauma, jag blev inte rädd för att gå ut, jag drar inte paralleller mellan den mannen och alla andra män. Jag klarade mig undan.

På Svenska Yle berättar såväl läsare som personal om sexuella övergrepp och trakasserier andra människor har utsatt dem för. Det är läsning som skaver. Jag tänker på hur ofta vi uttrycker det passivt, att någon våldtogs, istället för så som det egentligen är: Någon våldtog. Ett aktivt verb.

Hanna Fahl nämner i en krönika för Dagens Nyheter en hotfull situation och summerar “Allt gick bra för att jag hade turen att inte bli slagen eller våldtagen eller rånad? Är det vad bra är?” och jag inser att jag vill inte längre avsluta någon av mina historier om män som gått över gränser med “jag hade tur”.

Om vi använder begrepp som “att ha tur” för att beskriva situationer där någon utsatts för sexuella intrång men utan att bli våldtagen, så innebär det i förlängningen att vi klassar det som “att ha otur” att bli våldtagen. Som att det är jämförbart med att stiga på en spik. En egen handling, osis att det gick så där. Som att vi som inte blivit våldtagna har bättre flyt än andra. Eller ännu värre — som att vi har skött oss. Slumpen har avgjort att vi har betett oss rätt, och tack vare det har vi mot oddsen belönats med tur. Vi har inte utmanat förövarna som uträttar ödets bestraffningar. Vilken tur att vi inte blivit våldtagna. En sån otur att andra har.

Ingen annanstans än i en våldtäktskultur skulle vi prata så.

 

Linnea Portins blogg hittar du här.