Att vara så jävla duktig jämt

"Något som kanske skulle kunna undvikas, ifall vi inte skulle behöva vara så jävla duktiga jämt. Utgången blev en förvirrad tjej, välskött med rebelliska inslag samt med en tabubelagd panikångest".

Duktig flicka. Jo, tack. Den frasen har jag fått höra sedan jag stack ut mitt fjuniga lilla huvud mellan mammas ben på ett sjukhus i huvudstaden. Det var ”duktig flicka” när jag ökat 500 gram på en vecka, det var ”duktig flicka” när jag åstadkom något på pottan och det var ”duuuuktig flicka” när jag sa mina första ord.

Min lillebror var antagligen också mycket duktig, en duktig pojke i många avseenden, men det skulle komma till en tidpunkt när ordet duktig förlorade sin rätta betydelse och förvandlades till en förväntan. Eller till ett krav på mej som flicka. En insnärjning av min personlighet och mitt varande. 

När jag liten var jag visserligen ingen person som tog plats och jag hade inga stora behov att sitta bredbent och spotta loskor på golvet. Jag var lärarens favorit och gjorde allt för att vara andra till lags. Men jag ville så mycket mer. Jag ville skjuta ärtor, göra hyss och hävda mej utan att få blickar med avsmak. Istället för att leva ett bekymmersfritt liv som ett barn borde och som brorsan gjorde, så blev jag mer och mer medveten om alla krav, tysta liksom uttalade, som ställdes på mej. På mej som flicka. Jag formades till någon slags kuvad mall. Naturligtvis ledde detta till att jag behandlade mej själv orättvist. Orealistiska krav på mej själv och ett våldsamt kontrollbehov blev vardagsmat. Min verklighet, till denna dag som fortfarande finns med mej.

I något skede började jag kontra genom att bli rebell. Det var inte heller en persona som klädde mej. Och i perioder av mitt liv har jag lidit avpanikångestattacker. Precis som många andra duktiga flickor också har gjort. Något som kanske skulle kunna undvikas, ifall vi inte skulle behöva vara så jävla duktiga jämt. Utgången blev en förvirrad tjej, välskött med rebelliska inslag samt med en tabubelagd panikångest.

Ibland har det känts lite orättvist att vara flicka, inte för att jag skulle vilja vara en pojke men bara för att jag önskar att jag hade samma möjligheter att vara jag. Precis som brorsan hade.