Charterresor kräver rymliga kissblåsor

"Förra våren åkte vi på charterresa med familjen. Charter. Jag ryser av bara ordet. Jag har åkt charter en gång tidigare i mitt liv och det var en upplevelse jag helst glömmer".

Förra våren åkte vi på charterresa med familjen. Charter. Jag ryser av bara ordet. Jag har åkt charter en gång tidigare i mitt liv och det var en upplevelse jag helst glömmer. Det var fulla engelsmän, kolikbebisar och benutrymme lagom för pygméer under en meter. Just på charters är folk också sällsamt törstiga. Högst antagligen har en öl redan korkats sekunden efter säkerhetskontrollen, och en till ska det vara direkt de stiger ombord.

Flygvärdinnan som redan hunnit få några sliskiga gubbhänder på stjärten, får nu stå ut med hotfulla utläggningar om att hon minsann ska servera bira på momangen. Folk blir inte enbart törstiga, de blir även hetsiga. För att inte tala om högljudda. Som charterbarn till exempel. Tro inte att du får sitta i lugn och ro. Familjen med trillingbebisar har sittplatser på raden rakt bakom. Klart som korvspad!

Är alla ombord? Nej, det fattas tio passagerare. Flyget är redan försenat med en halv miljon euro. Luften har tagit slut och folk har nu galet torra strupar. På terminalen ropar högtalarrösten efter försvunna Mr. Andersson, Mr. Pettersson och alla de andra herremännen. En lång stund senare hörs plötsligt ett grymt oljud. Som andra världskriget. Är det ryssarna som anfaller? Grottmänniskor på bärsärkagång? Nej, givetvis inte. Det är bara de förlorade sönerna som nu hittat till flyget. Ett gäng som firar svensexa och som självfallet ska åka charter. Med mej.

Nepp, charter har aldrig varit min grej. Jag har undvikit det så långt det bara har gått. Tills förra våren. När familjen uppenbarligen satt mej i djup trans och bokade en resa.

Den fruktade dagen kom. Jag fick svälja min stolthet. Med långa tänder, gömd bakom skämskudden och med yttepyttemyrsteg går jag ombord. Jag möts av ett hav av keruber. Varannan resenär med Libero. Med färdigt rödgråtna ögon och hängsnor. Hur hade jag kunnat glömma, att charterresor alltid flyger mitt i natten! Långt efter småglinens läggdags. Övertrötthetskatastrof! Hade också förträngt charterklädkoden; wifebeaters, magväska och foppatofflor.

Jag har alltid funderat på hur det skulle vara att bli medlem i tiotusenmetersklubben, men efter ett normalt besök på flygplanstoaletten är all nyfikenhet som bortblåst. Resfeber plus flygplansmat är helt enkelt ingen fräsch combo. Stanken av lös mage och femton bajsblöjor kan anas ända till bakersta raden. Tyvärr är man inte begåvad med den mest voluminösa urinblåsan och toabesök under resans gång är oundvikligt. Kan plötsligt inte längre se något prestigefyllt och coolt med att göka på en halv kvadratmeters bacillfylld toalett.

Om det är fråga om en adrenalinkick, så har jag minsann adrenalin så det räcker för två. Att åka charter med allt vad det innebär, eller att överhuvudtaget resa med barn, är redan det ansträngande nog för hjärta och blodtryck.

I år flyger vi reguljärt och barnen drillas inför resan. Vi övar på att inte sparka med benen och jag har mutat med glass och guldpengar, bara de inte blir bajsnödiga på flygresan. Själv ska jag jobba på att töja ut min blåsa. Får skippa den där ölen på planet.