Hur man får hångelskador och annat matnyttigt

En gång i tiden var jag också en liten hångelslampa. Att hångla var lika naturligt som att byta strumpor men naturligtvis behagligare.

Det sitter ett par och hånglar bredvid mej. Ett fullbordat hångel minsann. Nästan så att saliven skvätter runt på oss övriga cafégäster. Jag vill inte skryta med att jag är pryd, men en inbyggd reflex i mej vill harkla högljutt, hosta våldsamt eller i bästa fall flytta till bordet längst i hörnet. Jag vill inte bevittna när de storknar av varandras tungor. Eller vill jag? Jag kan ju liksom inte låta bli att glutta under luggen. Så äckligt alltså! Både hånglet och mitt indiskreta smygtittande. När har jag senast grovhånglat på en allmän plats? Jag förfriskar motvilligt minnet med en trip down Memory Lane.

En gång i tiden var jag också en liten hångelslampa. Att hångla var lika naturligt som att byta strumpor men naturligtvis behagligare. När man hittade en trevlig hångelpartner fanns det inte tid för att prata. Man slapp vara social, den biten skötte tungmusklerna om.

Man kunde tungkyssas var som helst. På samma sätt som man var odödlig på den tiden var man också totalt hämningslös. Och även lite provokativ. Vi utsåg de bästa hångellåtarna, de bästa hångelplatserna och ett hångel var inte ett hångel om det inte räckte längre än tre minuter. Ibland höll man på i en halvtimme och slutade enbart för drickpaus. När det började kännas torrt i munnen och när läpparna grät efter Lypsyl.

Det fanns naturligtvis olika kysstekniker. De oerfarna killarna som på sin höjd kysst sin handflata i spegeln, de stod för det som kallades desperathånglet. Desperathånglet var en tunga som frenetiskt och utan taktsinne vispade runt i munnen. Det var mer en regel än undantag att desperathånglet producerade extramycket saliv och om en normal kyss innehåller åttio miljoner bakterier så innehöll desperathånglet dubbelt upp. Så mycket sekretutsöndring var det fråga om. Check, please!

Sedan fanns det så kallade läppförstoringshånglet. Detta var en teknik som de självsäkra killarna använde sig utav i tron på att det var sexigt att göra så. Det kanske var vanligt att sporta med sugmärken under någon barnslig period, men att få sina läppar insugna med en vakuumpump till käft, var både osexigt och gjorde förbannades ont. Gratis läppförstoring om inte annat.

Den ointresserade killen körde med tekniken ”spända läppar”. Ett hångel med härskarteknik. Med ens man försökte få in en liten tungspets i hans mun, blev hans läppar om möjligt ännu spändare. Inte den skönaste kyssen och ett hångel som minst sagt rubbade självförtroendet.

Ännu i denna dag lider jag av en knakande käke. Detta tack vare den fjärde kysstekniken, kyssattacken som jag otursamt nog råkade ut för i ungdomens dagar. Kyssattacken är ofta ett fyllehångel och går ut på att du utan förvarning får en tunga nedkörd i din hals. Detta är den farligaste av alla tekniker. Om du råkar ut för en kyssattack kan du möjligen tappa andan, bli tvungen att kräkas eller i värsta fall tappa balansen och slå hål i huvudet. Att dras med en gammal kyssattacksskada är inget jag någonsin fått ersättning för.

Tillbaka till framtiden, till ålderns höst, till det aningen tråkiga livet med fem procents hångelchans. Måhända kunde det inte skada med lite fler pussar och endorfiner. Ett spontant hångel på Ikea, ett fyllehångel på parmiddagen eller utbyte av åttio miljoner bakterier bara för att. För att jag en gång i tiden var en liten hångelslampa och numera borde gå under titeln hångelveteran med en hångelskada.