Artikel från
j9xtvpoxU126 2 Unga från Österbotten skrev över hundra bidrag om prestationskrav i tävlingen "Text". Foto: Kim Filppula
Publicerad 7 november 2020 kl 09:00

"En Faderlös Dotter" – ett utdrag från en tioårings dagbok

Unga från Österbotten väcker många känslor kring prestationskrav. Genom deras texter får vi en insyn i hur olika krav influerar ungas vardag.

Skrivtävlingen “Text” samlade över hundra bidrag från unga i Österbotten. Inom den kommande månaden kommer vi därför publicera några texter som alla samlas under samma tema – prestationskrav. 

Nästa på tur är Victoria Lampa, 22 år hemma från Jakobstad, med en modifierad text ur sin dagbok från när hon var tio år. Med texten vill hon berätta om rädslan att misslyckas, och hur barndomens ärr är svåra att läka.

En Faderlös Dotter

Jag brukade ofta vakna mitt i natten när jag var liten. Den stunden på natten när mörkret tränger sig in på huden och tiden står stilla. Då hela världen sover och man känner sig helt ensam. Det enda ljud som hördes var husets egna andetag, diskmaskinens brus och tickandet från golvuret i vardagsrummet när pendel gungade fram och tillbaks. 

 

I vardagsrummet fanns en stjärnhimmel. När huset renoverades hade man borrat små hål i takbrädorna och kopplat in lampor. Det bästa jag visste när jag vaknade om nätterna, var att försiktigt smyga in i vardagsrummet och lägga mig på golvet under stjärnhimmeln och drömma mig långt bort. 

 

Mörkret och tystnaden var min undanflykt. Det var den enda plats som gav mig skydd från helvetet som bröt lös när solen gick upp. 

 

Väckarklockan slet mig upp ur min drömvärld och jag blev klarvaken på några sekunder. Jag hoppade ur sängen, noggrann med att landa en bit bort, så att demonerna där under inte skulle få sina smala fingrar runt mina vrister. Jag drog på mig samma kläder jag haft dagen innan. Sen stod jag och kollade på mig själv i spegeln en stund. Mitt långa, blonda hår var rufsigt och hade antagligen behövt sig en omgång med hårborsten. Jeansen hade grönska på knäna och luvtröjan var urtvättad. Den lilla rösten i mitt huvud gjorde sig snabbt påmind genom att slänga in en kommentar om hur ful jag var. Men det var för tidigt på morgonen för att orka bry sig.

 

Vid köksbordet satt pappa och drack sitt kaffe med näsan intryckt i morgontidningen. Han tog ingen notis om mig, så jag gick till köksön för att göra iordning frukost. Rostat bröd med kall Oboy. 

 

Jag kom på mig själv med att sakna tiden innan lillebror kom, då mamma steg upp före alla andra och gjorde frukost till mig och mina bröder. Hon gjorde mina mackor perfekta. Ett tunt lager smör, jämnt fördelat över hela brödet enda ut till kanterna med en skinkskiva och ett glas starkt blandad Oboy att skölja ner allting med. 

 

Nu låg hon kvar och sov tillsammans med min lilla, söta, lillebror och vi fick fixa våran egen frukost. 

 

I mitt försök att få allting jag behövde ur kylskåpet på en vända, lyckades jag tappa mjölken. Jag stannade upp och visste redan innan mjölkpaketet hade träffat golvet, vad som skulle hända. Pappa flög upp ur stolen där han satt och kom rusande emot mig. Handflatan träffade mig hårt i bakhuvudet samtidigt som han svor långa ramsor om vilken idiot jag var. Han ryckte mig i håret innan han skrek att jag skulle gå och hämta golvmoppen. Mjölken hade spridit ut sig som en vit sjö runt köksön. 

 

– Så passande, sa jag småflinande. Men det var det enda jag hann säga innan jag fick nästa smäll i bakhuvudet. Tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag stängde ut hans gormande röst så gott jag kunde och torkade upp mitt mästerverk från köksgolvet.  

 

Jag har alltid varit en väldigt högljudd tjej, både hemma och i skolan. Jag har svårt att stoppa ord från att flyga ut ur min mun ibland. Det är som orden kittlar mig i halsen och enda sättet att få stopp på det är att släppa ut dom. Dessutom när man bor tillsammans med fyra äldre bröder blir man illa tvungen att höja rösten om man vill bli hörd. Ibland säger jag dumma ord bara för att någon ska se mig en stund. För ibland känner jag mig så osynlig. Pappa ser mig bara när han är arg. 

 

Jag har på sista tiden slutat bry mig om det mesta. Om jag ändå bara kommer misslyckas varför ska jag ens försöka? Finskan gav jag upp för ett tag sedan. När vi fick tillbaks provet vi haft och jag såg den stora, inringade sexan på första sidan, kände jag hur en smärta formades i bröstet. Resten av den dagen låg jag och sov på pulpeten och blev slutligen hemskickad. 

 

Men det är inte bara finskan jag inte klarar av. Jag får den där smärtan i bröstet nästan varje dag nu och den blir starkare varje gång. Den har blivit så påtaglig att jag inte klarar av den längre. Så jag har bestämt mig för att sluta göra saker som innebär ett misslyckande. Om jag struntar i att läsa på ett prov, så vet jag ju att jag kommer bli underkänd. Smärtan finns kvar ändå, men den är förväntad och avtrubbad. Dessutom har mamma och pappa börjat lägga märke till det och jag får mera ensam tid med dom. Även om mammas ögon lyser av besvikelse så ser hon mig i alla fall. Pappa hotar mig våldsamt om jag inte ändrar min inställning till skolan, men smärtan jag känner i bröstet är värre än något han kommer kunna åstadkomma. 

 

Jag kommer hem från skolan ganska tidigt och ser mamma sitta i soffan med laptoppen i famnen. Lillebror ligger och sover, så hon ber mig vara tyst för att inte väcka honom. Jag kryper upp nära henne i soffan och tar ett djupt andetag. Mamma doftar alltid av en handkräm från Nivea. Doften får mig att känna mig trygg. Jag lutar huvudet mot hennes axel och tittar på medans hon spelar Bejeweled Blitz. Vi sitter där i tystnad i nästan en timme och jag njuter av varje sekund. 

 

Lillebror vaknar och mamma ber mig hämta honom. Han har röda kinder och sömniga ögon. Jag plockar upp honom från spjälsängen och bär ut honom från sovrummet. Mamma har gått till köket för att starta middagen. Det betyder att pappa kommer hem snart och jag känner ett litet sting i bröstet av den tanken. 

 

En efter en kommer mina bröder hem. Min äldsta bror går direkt till sitt eget rum. Det är bara han och jag som har egna rum, han trivs väldigt bra med att vara ensam, men jag vill vara med där det händer. Jag går till rummet som mina tre andra bröder delar på och hittar alla tre med ansiktet klistrad mot datorskärmen. Dom tittar på videor på en hemsida. Jag försöker hitta någonstans att sitta så att jag kan se skärmen, men råkar knuffa till min bror och blir sedan utskickad ur rummet. Dom vill inte ha med mig särskilt ofta. För andra gången idag känner jag tårarna trycka på men denna gång låter jag dom rinna. 

 

Jag går till mamma som ber mig hjälpa henne duka inför middagen. Just när jag lagt ner alla bestick i en hög på bordet, öppnas ytterdörren och pappa kliver in. 

 

Mamma ska och träffa några vänner efter middagen. Så hon åker iväg ganska snabbt medans resten fortfarande äter. Pappa blir klar och går till sitt arbetsrum men ger tydliga instruktioner om att alla äter upp innan dom lämnar bordet. Vi sitter och äter utan att säga ett ord till varandra. Min bror tog för mycket mat och orkar inte äta upp allt. Så han ställer tallriken med mat i diskhon, spolar vatten på det och går sen tillbaks till datorn med dom andra. Idag är det min tur att ta hand om disken så jag börjar med att plocka bort allting från bordet. 

 

Jag är mitt i att ställa tillbaks rödbetssalladen i kylskåpet när pappa kommer ut ur sitt arbetsrum. Han går förbi diskhon och ser tallriken med mat. Hans ögon blir mörka och han hytter med näven mot mig. 

 

– Vem har lämnat mat, när jag sa att ni skulle äta upp innan ni går från bordet? 

 

Hans röst vibrerar av ilska. Jag svarar med blicken i golvet att det var min bror och han går i rasande fart till deras sovrum. Jag hör en smäll och sen kommer min bror småspringandes ut ur rummet med pappa tätt bakom sig. Pappa tvingar honom att äta upp den kalla, blöta maten. Jag får kväljningar. Ibland vill jag ryta ifrån och be pappa sticka och brinna. Men när jag var fyra år och vi renoverade huset, hade pappa gått runt och ropat och slagit mina bröder, som hjälpte till med det dom kunde. I slutet av dagen satt vi alla i soffan, i det annars tomma vardagsrummet, och var ledsna och trötta. Pappa kom och frågade vad som var fel och jag svarade “Det finns några här som inte vill ha dig som pappa just nu”. Hans svar var “det finns någon här som inte vill ha dig som dotter just nu”. Den dagen lärde jag mig att vara tyst när pappa var arg. 

 

På kvällen kommer mamma hem. Klockan är strax före åtta och jag och min bror har bara några minuter på oss att komma i säng. 

 

– Varför är inte ni i säng redan? Pappa kommer återigen ut från sitt arbetsrum och är irriterad. Han börjar räkna ner från tio och vi får bråttom att springa iväg till våra rum. Jag ropar efter mamma och hon kommer in på mitt rum. Jag är hungrig och ligger och snyftar med täcket uppdraget till näsan. Mamma sitter på min sängkant och tröstar mig en stund, sen går hon ut i köket och gör en macka till mig. Jag äter mackan mellan mina tårar och gråter mig själv till sömns, som så många andra kvällar. 

 

Men i natt när jag vaknar och alla andra sover, ska jag hämta en glass från frysen och ligga under stjärnhimmeln och äta. 

H. En Faderlös Dotter

Detta är ett modifierat utdrag från den dagbok jag skrev i när jag var yngre. På den tiden hade jag inte orden att beskriva allt det hemska som pågick i min vardag. Ångesten jag kände och smärtan jag fick bära på som 10-åring, trubbade till sist av mitt känsloliv. Om ni hade frågat mig för några år sedan om jag har prestationsångest hade jag nog skrattat. Jag har aldrig satt mig själv i det facket. Men sanningen är den att jag har varit så rädd att misslyckas hela mitt liv, på grund av hur min pappa behandlade mig och att jag aldrig var tillräcklig i hans ögon, att jag bara slutade försöka. Jag gav upp på mig själv. Jag önskar att någon hade tagit sig tiden att se vad som egentligen pågick i mitt liv. Jag har ännu idag svårt att våga satsa på mig själv. Ärren sitter fortfarande kvar där i bröstet och gör sig påminda allt som oftast. Men jag vill inte leva i dom kedjorna längre. Jag är skyldig mitt 10-åriga jag att försöka. Jag måste bevisa för både henne och mig själv att jag kan och att jag är värd att hoppas på. 

 

Så idag när smärtan kommer tillbaka blir jag påmind om en liten flicka som satt och drömde om ett bättre liv och idag har jag möjligheten att ge henne det.  

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar