Artikel från
UMOKkeUdIJ5n 2 Unga från Österbotten skrev över hundra bidrag om prestationskrav i tävlingen "Text". Foto: Kim Filppula
Publicerad 7 november 2020 kl 09:00

"Hon" av Alva Enqvist – en text om utseende och systerskap

Unga från Österbotten väcker många känslor kring prestationskrav. Genom deras texter får vi en insyn i hur olika krav influerar ungas vardag.

Skrivtävlingen “Text” samlade över hundra bidrag från unga i Österbotten. Inom den kommande månaden kommer vi därför publicera några texter som alla samlas under samma tema – prestationskrav. 

 

Först ut är Alva Enqvist, 18 år från Pedersöre gymnasium, med texten "Hon". 


Hon 

 

Telefonens alarmsignal. Hon sträcker sig efter telefonen, som är det enda som lyser i rummet, och stänger av larmet. Hon ser att klockan är sex, som vanligt. När telefonens skärm slocknar omsluter mörkret rummet igen. Hon vänder sig på rygg och stirrar med nyvakna, dimmiga ögon upp i taket. 

 

- Jag orkar inte idag, tänker hon och drar upp täcket till hakan. 

 

Hon satt uppe alldeles för länge igår, men hon hade inget val. Hon var tvungen att läsa till biologiprovet för att kunna prestera bättre än hon gjorde förra biologiprovet. Plötsligt rycker hon till och sätter sig upp i sängen. Hon råkade slumra till och ser på mobilens display att klockan är kvart över 6. Hon kliver upp ur sängen och skyndar in i badrummet och duschen med en påtagande känsla av stress. Egentligen är det nästan två timmar tills hennes skolbuss åker, men hon behöver hinna göra sig iordning. Hon kan ju inte åka till skolan och se ut hur som helst. Det måste ju synas att hon är medveten om sitt utseende. 

 

När hon kliver ur duschen tar hon en snabb titt på klockan. Halv 7. 

 

- Bra, tänker hon. Jag borde hinna fixa håret och sminka mig innan jag behöver gå till bussen. 

 

Hon virar handduken runt sig och ställer sig framför spegeln för att föna sitt mörkblonda hår. När håret är torrt börjar hon locka det. Hon måste locka håret för att bättre kunna dölja fästena från hennes löshår som växt sig så långt ner. Hennes riktiga hår är ganska slitet eftersom löshåret sliter på håret. Hon vet att hon borde ta ut löshåret men hennes riktiga hår är för kort, och hon kan inte visa sig med så kort hår. 

 

Medan lockarna svalnar sminkar hon sig. Hon är noga med att täcka alla finnar med concealer flera gånger för att de inte ska synas och limmar på lösögonfransarna flera gånger eftersom hon aldrig tycks få dem att sitta rätt. Hon måste ju ha dem eftersom korta ögonfransar är fult, men det får samtidigt inte synas att hon använder dem. Folk föredrar ju att hon är osminkad. 

 

Hon kan glömma frukosten. Klockan är redan halv 8 när hon börjar leta efter lämpliga kläder i sin garderob. Det är är en varm sommardag i augusti och därför vill hon inte ha så varma kläder på sig idag. Hon drar på sig svarta jeans och ett linne och betraktar sig sedan i spegeln. Hora. Hon hör redan kommentarerna hon kommer att få för sitt urringade linne och drar av sig det. Hon bläddrar bland kläderna som hänger på galgarna. Hon väljer till sist en croptop som visar lite av hennes mage och drar en kofta över. Det är ju snyggt att visa lite hud, men inte för mycket. Då skulle hon ju vara en hora. 

 

Lite försenad, med skolväskan över axeln skyndar hon ut genom dörren ut i den fuktiga morgonluften. Hon styr stegen mot busshållplatsen medan hon sätter sina airpods i öronen. Det småregnar så hon ställer sig under busskuren när hon kommer till busshållplatsen. Busskurens plastiga yta är täckt med affischer och reklam. En av affischerna är reklam för en av de stora klädkedjorna. På affischen står tre kvinnor iklädda höstens nya mode. Hon går närmare affischen. Under bilden på kvinnorna står det att den ena kvinnan är 177 cm lång och bär storlek xs. Själv skulle hon aldrig få på sig något i storlek xs trots att hon är mycket kortare än modellen. Hon betraktar kvinnorna på affischen en stund.

 

- Jag borde nog gå ner i vikt. Kanske jag hinner ta en löprunda efter skolan tänker hon samtidigt som skolbussen rullar upp bredvid henne. 

 

Skoldagen känns lång och seg, antagligen på grund av de lätträknade timmar sömn hon fick i natt. Hon är ändå allert, följer med och är aktiv under varje lektion. Hon uppträder precis som hon förväntas göra. Under rasterna sitter hon på samma bänk som alltid med samma kompisar som alltid. Det kan vara ganska stökigt under rasterna. Folk springer i korridorerna, jagar varandra, pratar högljutt och kastar bollar och dylikt till varandra i korridorerna. Hon sneglar lite avundsjukt på de som väsnas och märks under rasterna. Hon skulle också vilja ta lite mer plats ibland, men hon kommer alltid fram till att det nog är bäst att hon fortsätter att vara ganska osynlig. Hon förväntas inte vara stökig, synas eller ta så mycket plats. Hon ska inte märkas så mycket. 

 

Utmattad, med mycket läxor i skolväskan rör hon sig mot bussen kvart över tre som vanligt. Det är ganska pinsamt att åka buss. Hon går tredje året i gymnasiet och fyllde 18 i mitten av juli. Trots att det är nästan en månad sedan hon fyllde 18 har hon ännu inte tagit sitt körkort. 

 

Hon har spenderat mycket tid under sommarlovet med att läsa införa studentskrivningarna och har inte hunnit ta sitt körkort än, även om hon vet att hon borde ha tagit det den dag hon fyllde år. Alla andra klarar ju av att ta körkortet fast de har skolarbete att göra. Hon borde också klarat det. 

 

När hon stiger in i bussen ser hon att den är alldeles fullpackad med folk. Hon ser sig osäkert omkring och tar några steg in i bussen. Tillsist ser hon en ledig plats bredvid hon som sitter ganska långt bak i bussen. Hon går fram till henne och kikar försiktigt på henne genom luggen som ramlat fram över hennes ansikte. Hon som sitter i sätet nickar mot henne. Hon sätter sig försiktigt ner, noga med att inte ta för mycket plats i sätet. Tjejen som sitter bredvid henne har svart, axellångt hår och en piercing i ögonbrynet. Hon har nästan helsvarta kläder och en silverkedja fastknäppt i byxorna. Hennes topp är urringad och sitter tight på hennes kropp. Så tight att hennes valkar syns nu när hon sitter ner. Hon har dragit upp ena benet på sätet och vilar ena armen på knät. På fötterna har hon blänkande, svarta kängor. Hennes naglar är korta och målade i en metallisk svart färg. Hon utstrålar självsäkerhet där hon sitter med hakan högt och bröstet ut. 

 

För att inte ta så mycket plats har hon skolväskan i knät, men efter en stund sätter hon ner den på golvet. Hon vill säga till henne som sitter bredvid att hon är fin, för hon tycker verkligen de. Hon ser lite annorlunda ut, har en speciell stil men hon är ändå fin. Hon vet att hon aldrig skulle våga säga det till henne, så hon nöjer sig med att bara tänka det. De sitter tysta bredvid varandra när bussen rullar hemåt. Då och då sneglar hon lite på sin svarthåriga bänkkamrat. Det är verkligen något speciellt med henne. 

 

Det är tyst mellan dem. Plötsligt låter hon benet falla mot golvet och börjar resa sig. Bussen saktar in och kedjan rasslar i hennes byxor när hon krånglar sig förbi och ut i gången. Hon betraktar henne när hon går framåt i bussen. Plötsligt stannar hon till och hälsar på någon som sitter några bänkar fram. Hon betraktar dem varsamt. Hon ser att hon som den svarthåriga tjejen hälsar på har kortklippt hår. En sådan frisyr som folk skulle kalla för en pojkfrisyr. Hon passar verkligen jättebra i så kort hår. Trots att det går emot normen.

 

Normen. Hon har nog aldrig tänkt på det på det sättet, men nu när hon ser hon med svart hår och hon med kort hår blir normerna på något sätt tydliga för henne. Outtalade men ändå livsviktiga krav som finns på henne. 

 

- Tänk vad skönt att vara de där två, tänker hon. Att inte bry sig om normer och ideal. Hon sminkade ju sig imorse, trots att hon egentligen inte alls skulle ha orkat. Hon tycker inte att det är intressant eller roligt med smink heller, hon har bara känt sig tvungen till det. Likadant med håret, val av kläder och hur hon agerat under skoldagen. Allt har känts jobbigt och onaturligt för henne, men hon har handlat och agerat enligt vad som förväntas av henne. Hon är väldigt trött på normer och ideal nu när hon riktigt tänker efter. 

 

När den svartklädda och korthåriga klivit av bussen får hon syn på dem nedanför fönstret. Deras blickar möts genom bussfönstret. Alla tre känner väldigt starkt en känsla av gemenskap, att de hör ihop. De är nog inte så olika ändå. De är alla hon, och inte bara hon utan vi. De ler mot varandra genom fönstret. Vi måste hålla ihop, alla vi som lystrat till pronomenet hon. Bussen rullar vidare och de skiljs åt. Hon vänder blicken framåt igen. Hon inser att hon inte är ensam. 

 

Hon ser sig trevande om i bussen. Hon upptäcker att det finns många som liknar henne i bussen och många som liknar hon i svarta kläder och hon i kort hår också. Trots att hon kan se drag av sig själv i andra i bussen så är de ändå en egen version av henne, precis som hon är en egen version av dem. Hon tittar ut genom fönstret och ser flera som hon överallt. Det finns så många som hon. Hon är alla dem. Tillsammans kan de slå henne fri. Fri från alla outtalade krav och förväntningar som ställs på henne. Fri från utseendekrav och redan fastslagna förväntningar på hur hon ska bete sig. Fri från stereotyper och det som idealen säger är rätt version av hon. Tillsammans ska de frigöra henne. För så länge hon har henne, är hon aldrig ensam.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar