Artikel från
OEaF26XqCzhN Illustration till "Hopphjärtat i vårdarbete". Foto: Kim Filppula
Publicerad 7 november 2020 kl 09:00

"Hopphjärtat i vårdarbete" – en stark berättelse som belyser vårt hektiska samhälle

En kompakt men stark berättelse om prestationssamhället ur en ung kvinnas perspektiv. Julia Sjöbackas text lämnar ingen oberörd.

Det var inte lätt att välja en vinnare bland över hundra bidrag till tävlingen Text. Men slutligen kom juryn fram till ett enhälligt beslut. Motiveringen lyder: 

"Hopphjärtat i vårdarbete" är en stark berättelse som belyser vårt hektiska samhälle, där unga lever med en ständig press att prestera. Inte minst när unga får sitt första jobb och inte minst inom vårdyrket. Det här har Julia Sjöbacka lyckats synliggöra genom en text med rasande tempo. 

Förutom att texten berör ger Sjöbacka sina läsare en tankepaus. Är det så här det ska kännas att stiga in i vuxenlivet? Ställer vårdyrket rimliga krav på yngre anställda?


LÄS OCKSÅ: Julia från Pedersöre vann skrivtävlingen "Text" – "Jag skriver för att överleva"


Sjöbacka visar även prov på fin språkkänsla. Hon har en säker stil, och
de korta meningarna och många radbytena understryker textens ärende. Med texten tar hon modigt ställning och bjuder in alla till en diskussion. 

Den här texten borde alla läsa. Och budskapet borde alla ta till sina hjärtan.


Hopphjärtat i vårdarbete, av Julia Sjöbacka

Jag springer.
Hjärtat hoppar runt i bröstet, som en studsboll i gummi eller en rädd liten kanin.
Mina fötter ömmar och i fickan på min arbetsrock ringer alarmtelefonen.
Det är så många som behöver hjälp på samma gång.
Jag hinner inte.
Det är venetiansk afton och vi är två vårdare på nitton äldre.
Köksan har slutat för dagen, på kvällarna är det en del av vårdarbetet att servera maten
och diska.
Det är purjolökspaj till middag och de med celiaki ska få pizza, sån fryst variant och jag
ska fixa det.
Värma en glutenfri pizza.
Hur svårt kan det vara?
Men det ringer i fickan, hundra alarm och jag hinner inte.
Jag gråter över en fryspizza.

Jag säger vänta vänta vänta.
De äldre behöver mig nu genast, de tittar efter mig med vattniga hundvalpsögon och jag
går sönder av samvetskval.
”Hjälp, jag har bajsat!” skriker nån men i ett annat rum har en kvinna ramlat och jag måste
dit först.
Jag hinner inte vårda värdigt.
Pizzan blir bränd i kanterna och de med celiaki får bränd fryspizza till middag.
Glad Veneziad.
Coronapandemin pressar en redan pressad bransch. Mera press och den blir platt.
Vårda iklädd munskydd är inte optimalt men nu är det vardag.
Huvudvärken i bakhuvudet och yrseln som en ständig skugga.
Nu får de anhöriga inte komma in heller, bara i nödfall. De ska träffa sina äldre ute eller
mellan plexiglas. Fint så absolut men mera jobb för vårdarna. Ställa i ordning. Planera.
Hämta in.

Sjukskrivningarna avlöser varandra på mitt jobb.
Arbetsbördan är brutal och jag säger sköt om dig, vila nu när ännu en kollega ringer och
sjukanmäler sig.
Ingen orkar.
Så ska man hinna söka vikarier också. Mittemellan.
Skriver ut i vår Whatsappgrupp, lediga skiften, snälla hjälp, men ingen svarar.
Då blir det dubbla skiften för nån.
Kanske för mig.
Det var inte så här det skulle bli. Det var inte det här jag tänkte mig.
Jag tycker om mitt jobb. Att vårda och hjälpa.
Men nu. Det är inte värdigt längre.
Det är inte riktigt klokt.


Jag vill våga känna hopp. Man vill ju så gärna göra det. Att det blir bättre. Annorlunda. Mer personal. Bättre betalt. Större förståelse och mera värde i vårdarbetet.
Men när och hur.
Jag vet inte.
Jag ser mig om efter andra jobb i andra branscher. Vidareutbildning. Omskolning.

Marschallerna ute på gården förblir otända. En kråka hackar i stearinet.
Vår matpaus är kort, men jag brukar skippa den helt ganska ofta.
Det blir mindre övertid då.
Att prioritera bort sig själv har blivit en vana.

Min kollega plockar in marschallerna innan hon far hem, obrukade men med hål efter
kråkans vassa näbb.
Det blir övertid, det blir alltid övertid på mitt jobb.

”Vi sparar dem” säger hon.
”Till jul eller nyår”.

Så kommer nattpersonalen.
Då vet jag att det snart är dags att lämna över stafettpinnen till nästa.
Man är ensam vårdare om nätterna på mitt jobb.
Många jobbar två nätter åt gången, det blir mera ledigt så.
Men de ensamma vaknätterna är det värsta jag vet och med miniminätter får man inga
extra lediga dagar, bara fler andra skiften.
Vi har försökt prata för mera personal om nätterna. Tänk att få vara två. Två
om de nitton.
Två och inte ensam.
Men det går inte. Pengarna räcker inte. Personalen räcker inte. Boendet är för litet för två
vårdare nattetid. De säger så.
Det är så otryggt att vara ensam. När nån faller och liften laddat ur. Då får man bädda på
golvet. Nittiofyra år och på boende. Man tänker att det är tryggt. Men det är så mycket
annat. Nittiofyra år och jag bäddar på golvet. Tittar till så ofta jag hinner. Säger snart
kommer morgonpersonalen, snart hjälper vi dig upp.

Jag överraskas av mörkret.
Augustikvällen är svart, jag har ingen cykellampa och inga vantar.
Över himlen spänner raketerna, kulörta och glimrande.
Jag cyklar hem det allra fortaste jag kan.
Det tjuter i öronen och bränner i halsen.
Min ytliga andning ekar ut i mörkret.
Tårarna rullar kalla längs kinderna, det svider i magen och den lilla kaninen i bröstet
studsar runt runt.
Min mage är min stressensor.
Jag har ätit medicin mot stressmage i flera år redan och ryggen smörjer jag med samma
kylsalva som jag smörjer mina klienters ryggar med.
Jag är 21.
Jag är närvårdare.
Det är inte hållbart men det är mitt jobb och mitt liv.
I morgon är det min tur att jobba natt.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar