Nadia fargportratt
Publicerad 10 januari 2020 kl 20:38

Krönika: Du är rasist, jag är rasist.

Damen i miljonvillan på Lidingö, Pertti från den finska urskogen, läraren vid Grankulla lågstadium. Alla är rasister. Dina vänner, dina kollegor och din familj. De är också rasister.

Nu vet jag att pulsen på många redan börjat stiga och röda fläckar uppenbarat sig på diverse halsar. Någon svettas floder och en del blir rakt av förbannade och utropar att de minsann inte är rasister. Men det är bra, för det var just det som var min intention. Det är dags att reda ut det här nu.

Det är lätt att säga att man inte är rasist för att det helt enkelt inte är politiskt korrekt. Från små knubbiga barnsben har de flesta blivit itutade om att vi människor är lika värda, och på förskolan har vi sjungit om barn som är bruna som kanel. Några till och med gula(?) och röda(!) är en del. Men hej ingen fara, det är helt okej. Vi är ju trots allt likadana inuti.

Det hör helt enkelt till god kutym att vara öppen för olikheter, att vara en stor person som accepterar mångfald. Vi ska vara mänskliga och visa respekt gentemot varandra, oberoende färgskalor, kulturella och religiösa bakgrunder. För människan har inte fått namnet homo sapiens utan orsak. Vi har fått det tack vare evolutionen. Tack vare evolutionen har vi fått en kombination av egenskaper för att utveckla ett samhälle med vetenskap, religion, teknik och konst. Vi och många djurarter besitter samma egenskaper, men människan är den enda arten med ett förnuft.

Trots denna aktningsfulla mänsklighet och den förnuftiga människan som vi är, är det ändå helt acceptabelt att håna främmande religioner och kalla folkslag för apor, satans pack eller det laddade n-ordet. Man hör det på bussen, i skolan och i arbetsplatsens lunchrestaurang. Oftast döljs det rasistiska snacket bakom ett skämt. Det skrattas högt i grupper. Den som skrattar högst vinner. Alla följer flocken. Och på internet frodas den ilskna rasismen och högerextremismen. Yttrandefrihet ju, ropar den vita finländska mannen. Och alla hejar på. Facebooktråden blir allt längre. Plötsligt vill alla delta i smutskastning på hög nivå. Smutskastning och förakt mot andra människor av ett annat folkslag. Folk spyr galla till höger och vänster. Hets mot folkgrupp; 11:e kapitlet, paragraf 10 i strafflagen. Ingen ingriper.

En dag säger jag stopp. Det här är inte okej. Men det är som om att slänga bensin i brasan. Facebooktråden tar fart och tonen blir allt hätskare. Mot mej. Mot den person som nu står upp mot rasismen, mot den person som vill visa att rasism inte är okej. Att rasism inte hör hemma på Facebook och inte heller någon annanstans. Aldrig någonsin!

Jag är arg, min puls är hög och röda fläckar blossar upp på halsen. Men känslan är inte ny. Samma känsla har jag haft mången gång, bland annat i sammanhang där folk (ja, ibland även kompisar) uttalat sig rasistiskt. Skillnaden är att jag tidigare inte har sagt något. Jag har inte stått upp för mänskligheten och jag har sannerligen inte stått upp för mej själv. Jag som dessutom är solbränd året om. Som kanel, som en café latte eller kanske någon annan beskrivning hellre skulle föredras.

Alla är vi rasister. Du, jag och grannfrun. Men också Ahmed från Iran och Zhang Wei från Kina. Så länge vi håller tyst så håller vi med. Vi är inte en fårskock. Vi är homo sapiens a.k.a. förnuftiga människor. Det räcker inte med att ändra profilbilden till ”vi gillar olika”-logon och sjunga ”alla barn är bruna”. Det räcker inte längre att sitta i kulisserna, det är inte tillräcklig! Nej, vi måste ta vårt förnuft till fånga. Det förnuft som skiljer människan från djuret. Sedan ska vi stå på barrikaderna och skrika högre än någonsin!

Text: Nadia Boussir

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar