VLBLOT 645399
Publicerad 10 november 2015 kl 13:22

Att vara pappa till Anton

Lars Erik Backman är fyrabarnsfar men det är yngsta sonen Anton som lärt honom tänka annorlunda.

Lars Erik Backman tar sin son Anton, 18 år, i famnen och lyfter upp honom på deras specialbyggda cykel. Sommartid är de två en vanlig syn på vägen mellan Vasklot och Vasa centrum. Pappa Lars Erik trampar och Anton sitter fastspänd framme på pakethållaren och viftar ivrigt. Han vet att det brukar vankas glass på torget. Den här gången blir det bara en kort uppvisningstur runt det vackra bostadskvarteret där sockerbrukets anställda en gång bott. Men lika glad är Anton ändå. Han säger mum, mum. Han har alldeles nyss kommit hem från skolan i Gamla Vasa och signalerar att han vill ha mat.

I en vardag där den verbala kommunikationen saknas blir förhållandet mellan far och son annorlunda.

– Anton är glad som en solstråle och kvittrar som en fågel på morgnarna. Han kramas när han är glad och kan tömma en byrålåda då han är missnöjd.

– Att vara pappa till Anton har rundat av mina kanter betydligt. Det har gjort mig mera ödmjuk för livet och för det som är annorlunda, säger Lars Erik Backman.

De äldre barnen var 2,7 och 10 år gamla när Anton kom till världen, två månader för tidigt, i december 1996. Snabbt visade det sig att Antons hjärnbalk såg konstig ut.

Lars Erik visar med handen hur människans båda hjärnhalvor likt kugghjul ska passa ihop. I Antons fall gör de inte det. En defekt kromosom är den bakomliggande orsaken.

– Det kallas mittlinjesyndrom.

Anton lärde sig gå vid åtta års ålder men plötsligt slutade han. Undersökningar visade att hans ben hade vuxit fel och båda höfterna var ur led.

– Han har oerhört hög smärttröskel och klagade inte. Men något av det svåraste vi varit med om var när hans ben kapades och han gipsades från låren upp till armarna. Det fanns bara ett hål i gipset att stoppa in blöjan i.

Den här operationen måste göras om en gång till senare då han var äldre. I dag går han kortare sträckor men en sittvagn eller rullstol måste alltid finnas till hands.

– Om Anton bestämmer sig för att till exempel titta på en grävmaskin rör han sig inte ur fläcken, och han väger ju 40 kilo så jag orkar ju inte bära hem honom.

Anton har gått i Mussor skola i tio år.

– Han har tagit Silvia i hand, säger Lars Erik och tar fram ett fotografi från drottningens besök i skolan 2006.

– Mussor är en bra skola och vi föräldrar är bekymrade för att politikerna ska minska antalet platser så att den enbart skulle ta emot barn från Vasa. Integrering i normalklass är bra för barn som är tillräckligt duktiga men inte för barn som Anton.

Anton har lärt sig använda surfplatta. Han kan själv klicka sig fram till Youtube och han älskar att bläddra bland fotografierna på plattan.

– När han kupar händerna och sätter ihop fingerspetsarna betyder det att han vill lyssna på musik eller att vi ska sjunga för honom. Om han lämnas utanför och inte får den uppmärksamhet han behöver visar han sitt missnöje genom att dra ur ett skåp eller gör något annat hyss. En av oss är med honom hela tiden. Då han är orolig lägger vi oss bredvid honom.

– När Anton var nio år drabbades jag av utmattningsdepression. Min far dog oväntat, Anton hade då ännu inte fått lämplig epilepsimedicin och hade sin svåraste period med täta anfall. Jag hade stor arbetsbörda och hann inte sörja min far. En dag sa hjärnan stopp. Jag fick inget uträttat utan satt bara och vände papper. Jag blev sjukskriven och hade en förstående arbetsgivare som lät mig jobba halvtid när jag kom tillbaka. På det sättet kom jag igen.

– Det är nog Solbritt som dragit det största lasset hemma, men vi försöker alltid ge varandra lite egen tid och Anton har en duktig stödperson. Jag försöker också förlägga mina arbetsresor som kräver övernattning till de veckor då Anton är på boendet, men det lyckas inte alltid.

– På veckosluten har Anton och jag några timmar då vi far till Rewell Center eller till Stenhaga på uppköp. Det tycker han om.

 

VLBLOT 645400

 

 

Tillsammans med sin hustru Solbritt har han börjat förbereda sig för att Anton ska flytta hemifrån då han blir 20 år.

– Bättre att han finner sin plats nu än när vi är 70 år, säger Lars Erik Backman.

De har skickat i väg barn ut i världen förut. Storasyster Marie, som är doktor i fysik, flyttade till Knoxville, Tennessee. Mellansystern Hanna bor i New York där hon jobbar i mediebranschen. Storebror André tog gitarren och for till Jakobstad för att studera musik. Nu är processen annorlunda.

Sedan en tid tillbaka testar Anton att bo på boendet Duvan på Gustavsrovägen i Vasa två veckor i månaden.

–  Han är så glad då han far dit att vi inte kan packa väskan på förhand så att han ser den. På Duvan finns yngre människor som orkar kasta boll med honom. Samtidigt är han lika glad då vi kommer och hämtar honom. Det är omväxling för oss alla. Men samtidigt är det så tomt då Anton är borta att vi blir nästan paralyserade.

Gång på gång återkommer Lars Erik Backman till hur nöjd han är med bemötandet som familjen fått från Vasa stad där den subjektiva rätten inte prövats till miniminivå.

– Fysioterapin gör ett fantastiskt arbete. Anton skulle inte vara Anton utan all hjälp och stöd vi fått.

I den nya situation som fyrabarnsfamiljen befann sig för snart 20 år sedan blev föreningen De utvecklingsstördas väl i Vasanejden en räddningsplanka.

När intervjun görs har föreningen just hållit sin årliga soppdag i Vasa och Lars Erik och Solbritt har turvis varit med på talkojobbet.

– Vi gick med i DUV:s verksamhet och fick mycket stöd av andra föräldrar. Bara man vågar öppna sig träffar man människor som kan dela med sig av sina erfarenheter .

–  Man ska inte sitta hemma och tycka synd om sig själv. Numera far Anton ensam på läger, men så länge han var mindre deltog vi regelbundet i familjeläger. Där fick man en knuff framåt och blev stärkt i tron att man nog klarar sin situation.

 

Lars Erik Backman

  • Född i Kvevlax, uppvuxen i Jeppo och bosatt i Vasa.
  • Gift med Solbritt från Bennäs.
  • Pappa till Marie, Hanna, André och Anton.
  • Utbildad maskiningenjör,jobbar i oljebranschen.
  • Aktiv i handikappfrågor i styrelsen för DUV i Vasanejden och i styrelsen för takorganisationen FDUV.
  • Lyfter gärna fram talesättet ”Det behövs en hel by för att fostra ett barn”.

 

 

Text Marita Bagge, Vasabladet
Foto Linus Lindholm

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar