Han har hittat strålningen

Det börjar vara rätt många år nu sedan Pasi Ala-Mieto och Pasi Niemi, bägge verksamma inom mobiltelefoni, fick sin idé.

– Vad händer på sikt om man hela tiden går med mobiltelefonen i handen eller fickan? Ingen mäter det här, ingen i hela världen. Hur påverkar strålningen oss? Det var så vi tänkte, säger Ala-Mieto.

För 18 månader sedan grundade de företaget Cellraid i Uleåborg. Nu har de utvecklat en applikation för smarttelefoner. Den visar, säger Ala-Mieto, i realtid hur mycket mobilen strålar.

Applikationen mäter det så kallade SAR-värdet. SAR är en enhet som anger hur mycket strålning som maximalt absorberas av huvudet eller kroppen från till exempel en mobiltelefon. Värdet mäts i watt per kilogram. Enligt internationella gränsvärden får SAR-värdet inte överstiga 2, det vill säga två watt per kilogram.

Men när Ala-Mieto stiger ur VBL:s hiss visar han glatt upp applikationen.

– Kolla, den visade över 5 i hissen. Varje gång det är sämre sändning så skjuter värdet i höjden. Det beror på att telefonen ökar sin effekt för att få bättre kontakt med närmaste basstation.

Frågorna som väcks är väl två. Varför har ingen tänkt på det här tidigare? Och kan det lilla företaget i Uleåborg faktiskt ha kommit med en upptäckt som ingen ens fantiserat om tidigare?

Ala-Mieto svarar direkt.

– Teknologin har inte funnits. Men vår algoritm fungerar och den kan nog inte ifrågasättas. Den är validerad i Nokias laboratorium i Uleåborg.

Applikationen kan också ställas in så att den stryper eller dödar all datatrafik direkt när SAR-värdet överstiger 2. Och det är kanske en del av problemet. Inga operatörer eller telefontillverkare i världen är intresserade av att välsigna applikationer som stryper deras produkter.

Också på Strålskyddscentralen STUK känner man till Cellraids applikation eftersom företaget flera gånger friat till STUK för att få Strålsäkerhetscentralen att officiellt godkänna applikationen. Det vore en stämpel som antagligen skulle garantera framgång för Cellraid och dess applikationer.

Alla telefonmodeller som kommer till salu i Finland stråltestas innan försäljningen. Men Ala-Mieto kritiserar hårt de rådande gränsvärdena och de tester som görs.

– Testsystemet är från 1990-talet, och då hade telefonerna inga dataförbindelser som i dag.

STUK tillbakavisar kritiken.

– Visst, testerna och gränsvärdena är från 1998 men ingen av den forskning som gjorts sedan dess, och det är en hel del, visar att man skulle behöva förnya testerna, säger specialforskare Sami Kännälä.

Men ändå visar Cellraids applikation klara överskridningar. Kan Cellraid ha rätt trots allt? Kan SAR-värdet skjuta i höjden ibland?Kännälä på STUK:

– Visst, det är möjligt. När den hålls vid örat så kommer två watt inte att överstigas, men om telefonen sänder med stor effekt i dåligt nät och ligger mot huden så kan värdet överstigas. Men det handlar om så korta ögonblick att det hela är hypotetiskt.

– Dessutom finns det inga bevis för att strålningen är skadlig. Men om man vill undvika att få i sig strålning som överskrider gränsvärdena så ska man inte hålla telefonen nära huden och i synnerhet inte fel väg, säger Kännälä.

Det sistnämnda beror på att strålningen i huvudsak rör sig utåt från telefonens bakstycke.

– Allt det här står ju i telefonernas manualer också. Men ingen läser ju sådant, säger Kännälä.

Ala-Mietos och Cellraids kamp fortsätter.

– Med den här applikationen bevisar vi bara hur mycket mobiltelefoner strålar och att gränsvärdena överskrids. Vi tar inte ställning till om strålningen är skadlig, den biten överlåter vi åt cellbiologer. Men om strålningen visar sig vara skadlig så kan mobilen visa sig vara ett massförstörelsevapen, säger Ala-Mieto.

Gränsvärdena ses över

• Just nu går den oberoende internationella expertgruppen på strålning, ICNIRP, genom mobilstrålningens gränsvärden för att avgöra om de behöver justeras. ICNIRP består av internationella strålningsexperter.
• De nuvarande SAR-gränsvärdena baserar sig på ICNIRP:s rekommendationer från år 1998. Det är samma rekommendationer som EU följer.

Text Anders Eklund, Vasabladet
Foto Linus Lindholm