Julnovellen: Nu är det jul igen

Carolas råmande ekade ur den gamla klockradion. Hon hann yla att hon gungar himlen i sin famn innan Johan tystade henne med ett skoningslöst knytnävsslag på snoozeknappen.

Johan vände på sig i sängen, försökte somna om men från köket hördes hur mamma ylade ikapp med Carola.

Skinkan tillreder inte sig själv och mamma hade vakat över den under natten som Maria över Jesusbarnet. När alla andra hade somnat natten innan tog hon säkert ut den ur ugnen, lindade den och lade den i en krubba. ­Bara för känslan liksom, låta den dra i sig lite ­julig helighet.

Det smällde i kastrullerna och Carola närmade sig tonartshöjningen medan mamma stod med fladdrande hår under köksfläkten. Det var bara att konstatera. Julaftonsmorgon var här och snoozandets tid var över.

Juluniformen åkte på redan från morgonen. Fjolårets stickade sockor som farmor gett i present och den fula tröjan med en vindögd tomte som Johan fått av henne för tre år ­sedan när hon varit på korsstygnskurs. Mängden hemlagad skit från det året hade nått oanade nivåer.

– God morgon, jag hörde att du och Carola var på gång redan, sa Johan till sin mamma.

– Häääärlig är joo-oorden, gapade hon till­baka för full hals. Johan tittade kritiskt på henne och fnissade.

– När kommer släkten?

– När ett barn är fött, svarade mamma i en allt annat än ren stämma medan hon dansade över till ugnen.

Frukosten är liksom all mat före julmaten endast livsuppehållande. Johan tog en färsk limpa, bestämde sig för att köra på taktiken att fasta fram tills kampen och njutningen som är julmiddagen. Det gäller att hålla sig just över svältgränsen hela dagen för att inte drabbas av den förlamande matkoman. Få har gjort comeback från matkoman, ännu färre med hedern i behåll.

Med en limpbit i mungipan gick Johan till vardagsrummet för att se hur granen såg ut. Pappa stod med händerna i sidan och tittade kritiskt på den.

– God jul, vad funderar du på?

– Att det är en styggelse. Jag känner lukten av plast och nederlag, muttrade han tillbaka.

Efter åratal av övertalning hade det i år blivit en plastgran. Pappa var av den skolan att han hellre tillbringade en helg i skogen med pannlampa och bågsåg än betalade tjugo ­euro för något i plast. Förlusten var ett faktum och Johan såg hur det sved i hans själ. Han valde att lämna den slagne mannen i fred med sitt förakt.

Morgonen blev till eftermiddag och släktingarna började droppa in. Farmor kom och munnen gick i ett. Ena stunden var Johan för mager, den andra hade han nog bestämt lagt på sig några kilon. Mamma gjorde allt i sin makt för att hålla henne ute ur köket. Men en höftledsoperation och hjärtsvikt har då aldrig stoppat en farmor eller mormor. Att försöka hindra dem från att utfodra gäster är som att flytta en gammal katt från landet till stan. Du ger en enkelbiljett till depressionen.

Med morbrodern kom de irriterande kusinerna. Tvillingarna trodde på tomten ännu och var likbleka i ansiktet, skakade av nervositet och sprang till fönstret så fort en bil körde förbi. För morbror Bengt tog det som vanligt inte mer än fem minuter förrän han hittat snapsen.

– Ingen jul utan en liten jävel, skrockade han för att rättfärdiga sig själv.

Ingen jul utan många små jävlar stämde mer in på Bengt.

Släktingarna ramlade in i huset på löpande band. Johan övervägde att skaffa svarskort han kunde dela ut i dörren till nästa år. Korta och korrekta svar på frågorna hur det riktigt går med studierna? Finns det verkligen jobb efter fem års studier på humanistiska? Hade han hittat någon flickvän eller kanske han blivit en sån där … Nu när han flyttat till stan. Svarskorten vore nog en bra idé för att slippa upprepa sig hundra gånger.

Just före julmiddagen slussade pappa in ­alla i tv-rummet. Att Netflix och Disney channel varje dag erbjöd hundratals tecknade ­serier hade ingen som helst betydelse, ”barnsligt bjafs” kallade han det. ”Kalle Ankas jul” var viktigare för honom än att gå i julkyrka. Hans svar på varför vi firar jul skulle troligen vara för att Kalle Anka föddes då och Långben och gänget i husvagnen följde stjärnan i öster till Ankeborg där de fann en liten anka lindad i en krubba.

Johan tittade runt på släktingarna i sofforna. En lika brokig skara som gänget i Kalle Ankas jul. Farbröder, mostrar och farföräldrar, alla underliga på sina egna härliga vis. ­Alla med sina egna barn, i sin tur lika märkliga som ­sina föräldrar.

Mamma lade med en moders ömhet ner skinkan på bordet, hennes händer höll greppet om handtagen lite längre än nödvändigt, tog det sista ur deras sista ögonblick tillsammans. En beslutsam men sorgsen nickning till pappa var kommandot: Skär upp. Julmiddagens höjdpunkt var här. Efter sill och lådor under en förrätt som aldrig tog slut var det dags att sätta kniven i julens offergris, den vördade julskinkan.

Sträckan mellan matbordet och soffan är aldrig så lång som efter julmiddagen. Efter en kraftansträngning värdig en OS-medalj kastade sig Johan i soffan. I väntan på tomten sökte sig släktingarna runt i huset, alla hittade sitt ställe att idissla och ladda upp för efterrätten. Lutfisk och gröt, som en liten aptit­retare före kaffet.

Julbelysningens sken vaggade ner Johan i en dvala, den plastiga lukten från granen i kombination med de övervarvande kusinerna som sprang planlöst runt höll honom dock vaken. I en fåtölj satt morbror Bengt och sov med ett tomt snapsglas i handen. Farmor trugade konfekt på folk och mamma nynnade på något som lät misstänkt likt Carolas wailande.

Tre hårda bankningar på dörren ryckte ­Johan ur hans dagdrömmande. Ett leende spred sig sakta över hans läppar när hans kusiner skrikande sprang till dörren. Allt var som vanligt.

Det var jul igen.

Text: Axel Åhman